Barn kläds i våldssymbolik

Här bredvid ser ni ett klädesplagg vars mönster är utomordentligt populärt. Särskilt på barn. Vår tid präglas återigen av kriget.

För mig symboliserar kamouflagemönstrade plagg bara en sak: våld. Hur kan det då vara så populärt?

Min första aversion fick jag när jag såg en vinteroverall i bävernylon med detta mönster, men i grönt. (Notera att den här sandfärgade varianten är den amerikanska.) Vilka föräldrar vill klä sina små gosiga telningar i en krigssymbol? En ung förälder i min närhet (utan barn i kamouflagemönstrat) förklarade att för många föräldrar symboliserar detta mönster någon slags “alternativ livsstil”. För dem associeras tydligen mönstret med gerillakrig och modigt kämpande mot någon slags övermakt. Må så vara, men det förtar inte det faktum att vid sidan av jägare har ingen annan grupp än soldater någon nytta av kamouflagemönster.

På landsbygden ser jag militära kläder och kamouflagemönstrat på unga män som gärna vill spänna musklerna och visa hur häftiga och coola de är. De kanske finns med i jaktlaget, de skulle gärna sätta upp en skyddsvakt i lokalområdet och deras värderingar är inte i närheten av de storstadens medelklassföräldrars som tycker det är “gulligt” med kamouflagemönstrat.

Hur långt bort från humanistiska värderingar har man inte kommit när man klär sina barn i krigssymbolik, amerikansk oftast, och tror att detta är någon form av protest? För mig symboliserar dessa barn och ungdomar i kamouflagemönstrat bara dumhet eller en medveten provokation, med möjlig inlösen i våld.

Tvånget att ha en åsikt

Vår tid är full av åsikter, full av opinionsbildning och opinionsmätning och full av argument - mer eller mindre övertygande. I sommar har jag börjat fundera på om tvånget att ha en åsikt, att “tycka” något har blivit lite av vår tids tyranni. Medieteknologins tolkningsföreträde lämnar inget utrymme för våra egna unika erfarenheter, paradoxalt nog genom att de förmedlas oavlåtligen.

Under tolv mils dressincykling i skogstrakterna mellan Västergötland och Värmland får hjärnan fritt spelrum. Kroppen sliter, svetten rinner och ibland regnet samtidigt som benen blir så stumma att de knappast känns. Det är en underbar känsla att verkligen uppleva sin kropp. Under resan över myrar och genom tallskogar inser jag hur skönt det är att slippa ha en åsikt om allt och alla.

Vi ett besök vid Södra Råda kyrkplats talar timmermannen om hur den medeltida hantverkskonsten måste överföras “genom tradition” och inte kan dokumenteras. De timmermän som arbetar med att bygga upp den nedbrunna medeltida kyrkan går in i ett medeltida sätt att arbeta - allt ifrån hur träden fälls till hur de yxade stockarna läggs på plats - och hantverket gör avtryck i deras kroppar och de blir som individer en slags dokumentation över en återupplivad tidigare utdöd hantverksmetod.  

På hemvägen i bil hör vi om brottningsskandalen i OS då Ara Abrahamian först blir feldömd och sedan vägrar behålla sin medalj. Jag vet inte vad jag tycker - och jag vilar tryggt i det faktum att jag faktiskt inte tänker avkräva mig själv en åsikt om vare sig domslutet eller medaljprotesten. För mig är en ömmande hälsena en betydligt mer central fokuspunkt. Kroppens vitalitet, min känsla av att vara levande, kommer först. Ur den växer min erfarenhet av att vara just jag.  Ibland glömmer vi bort den känslan i vårt genomintellektualiserade samhälle där en åsikt eller ett argument är viktigare än egen yrkesskicklighet. Den ömtåliga balansen mellan hand och hjärna håller på att gå förlorad.

Mänskliga rättigheter får inte bara bli bokstäver på ett papper!

I år är det 60 år sedan FN antog sin deklaration om de mänskliga rättigheterna. Som jag tidigare skrivit har jag svårt att se någon helt icke-religiös grund för sådana rättigheter, men respekterar självklart att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna för många utgör en grundbult genom vilken man istället kan undvika religiösa motsättningar och motsättningar kring olika etiker.

I GP igår skriver jag tillsammans med några av mina styrelsekolleger i THS om behovet om utökad utbildning inom det tvärvetenskapliga området Mänskliga Rättigheter. Den borgerliga regeringen har inte kunnat sätta kraft bakom orden i sin utrikespolitik, den som skulle präglas (notera ordet som betyder “stämpla” eller “inrista”) av satsningen på mänskliga rättigheter. Den svenska utrikespolitiken idag tycks snarast vara “stämplad” av en oro för att göra sig till ovän med EU-kollegerna och av en ytlig skytteldiplomati per flygplan utförd av en frenetiskt bloggande Carl Bildt.

En satsning på mänskliga rättigheter är heller inte bara en diskussion i Sverige om huruvida trottarkanterna är för höga för rullstolar och barnvagnar, inte heller bara en fråga om samkönade äktenskap eller diskriminering i arbetslivet - en satsning på mänskliga rättigheter kräver också insikter, utbildning och forskning inom det tvärvetenskapliga område som i västvärlden har blivit något av efterkrigstidens politiska projekt. Ett projekt som kan och bör föras ut till de zimbabwier som inte kan använda sin yttrandefrihet, till de indiska kastlösa som öppet diskrimineras i hela det indiska samhället och till de kinesiska uigurer som hävdar sin kulturella och religiösa egenart.

Mänskliga rättigheter är inte bara ett antal satser på ett papper. Mänskliga rättigheter är ett system, en strategi för individuell frigörelse och upprättelse samt ett av extremt få av mänsklighetens gemensamma fundament. Om t ex den svenska olympiska kommittén hade haft någon som helst insikt i begreppet mänskliga rättigheter så hade de inte nedlåtande hävdat att Amnestys analys av Kina var detsamma som ett “politiskt ställningstagande”. Gunilla Lindberg är varmt välkommen till THS:s utbildning i Mänskliga Rättigheter - men det måste också till fler utbildningsplatser!!

Kroppen som ett tempel - eller ett ting?

Kulten av kroppen omhuldas i den populärkulturella diskursen. Kroppen är ett njutningsmedel, ett verktyg eller en statussymbol. Paulus skriver i Korinitierbrevet om kroppen som ett tempel (1 kor 6:19) ochhan påtalar i samma sammanhang att allt är tillåtet, men ällt är inte nyttigt. Kropp och själ är ett - även om nog Paulus var influerad av den grekiska idén om åtskillnaden mellan kropp och själ - och bör inte behandlas var för sig.

Tiina Rosenberg har inbjudit till en större sexuell frigjordhet där kroppens njutning står i centrum, Birgitta Stenberg har i alla år sett den erotiska frigörelsen som nyckeln till människans uppfyllande av sin egenart. Kroppen blir ett medel för njutning. Äventyrare som Renata Chlumska talar om att använda kroppen som ett verktyg med vilken man kan erhålla en seger över sig själv. Kroppen blir ett verktyg för ett självförverkligande som skall skapa inre balans. Kroppsbyggare och skönhetsopererade söker en kroppslig perfektionism i syfte att få status bland sina medmänniskor.

Konstnärer använder sig t o m av döda kroppar för att provocera och ifrågasätta. Men kanske slår dessa utställningar tillbaka mot konstnärerna själva när det visat sig att det rör sig om avrättade kinesiska fångar. Det ultimata utnyttjandet av människokroppen blir därmed konstnärligt gestaltat.

För mig som kristen är min kropp verkligen en del av mitt skapade och mitt skapande JAG, den går inte att skilja från själ och ande. Min kropp gör erfarenheter som upplyser och belyser mina andliga eller känslomässiga upplevelser. Att föda barn kan ju tyckas vara en extremt kroppslig upplevelse - men det är inte bara kroppen som förändras, de förändringarna finns för alltid inpräntade i mitt känsloliv. På samma sätt är det med sex, misshandel, trötthet, migrän, kyla och sand mellan tårna (för att nämna några kroppsliga upplevelser). De påverkar själen och anden.

Men mina själsliga förmågor och mina andliga erfarenheter förändrar också min kropp. Ett vackert landskap, en kärleksförklaring, ett mejl från sonen, ett leende från en mamma som överlevt en svår sjukdom eller en fantastisk roman - allt detta skapar kroppslig avspänning, avslappning, muskelkraft och en rak rygg.

Kroppen är så mycket mer än ett medel, ett verktyg eller en statussymbol. Låt oss vårda vår personliga helhet, låt oss bejaka den helhet vi är skapade till och säga nej till den populärkultur som framhäver våra kroppar som ting.

Våldets Narnia?

I en svalkande biosalong såg jag idag “Berättelsen om Narnia:Prins Caspian”. Jag läste några av C S Lewis böcker i min ungdom och fann dem oerhört berörande. Särskilt värmdes jag av tanken på en besjälad natur och djur med intelligens. Att de kristna parallellerna är så tydliga ger texten - avsedd för barn - ett helt annat djup än annan modern sagolitteratur.

Men det är lite trist att se att regissör och manusförfattare valt att lägga in ett extra slag, ett stort anfall på den onde kungens slott, som ett slags svepskäl för att gestalta den avgörande kampen mellan ont och gott. Av filmens 2 timmar och 24 minuter utgör en alldeles för stor del av just våld, krigsscener och död. Sensmoralen i filmen försvinner.

Prins Caspian-boken är tänkt att gestalta en strid, därom råder inget tvivel. Striden handlar om växtens goda kraft, om livets styrka i att besegra det döda och kallnade. Det onda symboliseras inte bara av en ond kung utan förmer av begäret - längtan efter att ha, att äga och utöva makt. I den striden står Aslan (lejonet) för en gudomlig kraft, en kraft som bara det lilla barnet (Lucy) har full tillgång till.  Den som inte tar emot himmelriket som ett barn kommer inte in där. Berättelsen vill gestalta den kraft som det ömkliga och lilla besitter.

Men att låta den striden underordnas en krigsestetik som breder ut sig i populärkulturen och helt ta över en berättelse som handlar om styrkan hos den samlade godheten känns väldigt märkligt.  Ibland undrar jag om det är det moderna krigets förment anonymitet som förleder publiken att söka efter medeltida slagfält på filmduken. Och så är det ju som om begäret efter pengar blivit producenterna övermäktigt.

Sympati med djävulen?

Idag gick jag in i Gillberga kyrka, tände ett ljus och slog upp bibeln, som låg vid ljusbäraren, på en s k tumvers. Mina ögon föll på Hebréerbrevet 13:3. Där står: Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som bli misshandlade, som om det gällde er egen kropp.

Jag tillhör inte dem som tolkar bibeln bokstavligt, men de här orden från Hebréerbrevet stämmer väl överens med en mängd andra passager i Nya Testamentet, framför allt med Jesu egna ord. För mig råder det ingen tvekan om att dessa ord beskriver en kärnpunkt i kristen tro. Empati med dem som lider och medkänsla med dem som är socialt stigmatiserade.

Notera gärna att i samma vers talas det om både förövare och brottsoffer - de som sitter i fängelse och de som blivit misshandlade. För mig är parallellen till sommarens intensiva debatt om brottsoffrens ställning i rättsprocessen glasklar. Medkänsla med offret bör aldrig utesluta samma känsla för gärningsmannen - som kristen kan det inte vara min uppgift att gå med mobben mot den som redan tappat all värdighet, all sympati och sitt anseende.

Idag läser jag i tidningen att Anders Eklunds svägerska vill byta namn och att hon och hennes barn hatar Anders Eklund, medan hans äldre bror kämpar med sina ambivalenta känslor för den människa som trots allt är hans köttslige bror och med vilken han delar barndom och erfarenheter. I en annan tidning påtalas att den sociala kontrollen i den ort där Anders Eklund bodde upplösts så till den milda grad att man istället tolererat en mans beteende genom att varna unga flickor för honom.

Naturligtvis är Anders Eklund en individ som måste ta ansvar för de handlingar han begått, både tidigare och de som han nu har erkänt. Men han är också en människospillra, en bit vrakgods från den farkost som Gud en gång skapade till sin avbild. Anders Eklund är ingen demon, inget monster och ingen djävul. Han är en människa, vare sig mer eller mindre.

En människa som dock stötts ut, och som drivit sig själv ut, ur den mänskliga gemenskapen. Var är de människor som kunde ha och skulle ha reagerat på hans beteende för längre sedan? Är det du och jag som vänt bort blicken från en motbjudande, sexfixerad, överviktig, svagt begåvad och känslomässigt avtrubbad människa?

Brottsoffrens hämnd leder fel

“Det måste bli livstid…men det finns egentligen inget straff som är tillräckligt. Det är för j–igt att vi skall betala kost, logi och fångvaktare åt honom. Han är inte värd det.” Så säger Carina Höglund till Aftonbladet idag om sin dotters mördare Anders Eklund som åtalas imorgon.

Hennes ord borde aldrig ha kommit på pränt i Aftonbladet, lika lite som dotterns begravning skulle sänts i TV på hennes begäran. Ett brottsoffer är inte rätt person att utala sig vare sig om påföljden för den dömde eller få bestämma mediernas publiceringspolicy. Jag önskar verkligen att Carina Höglund kunde fått ha sin sorg och vrede för sig själv och få dela den med familj och vänner. (dålig uppkoppling därför ej länkar)

För av är det hon säger? Hon säger att det skulle finnas något som var “tillräckligt”, ja hon säger att det inte finns det, men uttalandet innebär att det finns en måttstock. Något skall mätas mot något annat. Ingenting får hennes dotter tillbaka i livet. Vad skulle kunna vara “tillräckligt”? Hon säger sedan att samhället inte borde bekosta brottslingens uppehälle under fängelsevistelsen. För mig framstår uttalandet som en önskan om dödsstraff. Särskilt med tanke på den måttstock hon sätter upp i meningen innan. Slutligen säger hon att brottslingen inte “är värd” det, alltså att sitta i fängelse på samhällets bekostnad. Hon gör alltså skillnad mellan människors värde beroende på deras handlande. Människovärdet är således större för en person som inte dömts till fängelse än en som dömts enligt Höglund. Sammantaget framstår Carina Höglund som representant för en önskan om dödsstraff, eller möjligen livstids internering på vatten och bröd under förutsättning att man arbetar ihop till sitt uppehälle.

Att brottsoffren ges möjlighet att uttala sig om dom och påföljd och dessutom innan åtal är väckt, skapar utrymme för oförsonlighet i kriminaldebatten och låter personlig hämnd bli en faktor som förväntas påverka lagstiftningen. Ett sådant samhälle är inte civiliserat.

Jag skulle aldrig, aldrig någonsin kunna förlåta en människa som tagit mitt barns liv. Jag skulle säkert hata den människan intill min sista stund. Men jag är fullständigt klar över att det inte är och inte bör vara jag som utdömer straff för den handlingen. Till slut får jag i så fall vila min vrede i orden “min är hämnden säger Herrren”. Skulle du förresten själv vilja vara en barnamördare?

Vem värnar läkarna?

I en artikel på DN-debatt hävdar elva läkare (tio män och en kvinna) att nya mediciner “måste” kunna testas på akut sjuka patienter utan deras medgivande. Efter en lagändring - initerad av EU-direktiv - räcker det inte längre med att inhämta tillstånd från anhöriga utan istället måste en s k god man ge tillstånd. Effekten av detta blir enligt skribenterna att “stora grupper av patienter med allvarliga och livshotande akuta sjukdomar är förhindrade att deltaga i forskningsprojekt som strävar till att utveckla och förbättra behandlingen av dessa tillstånd”. Bakom denna mening döljer sig en helt annan sanning, nämligen att det är läkare, läkemedelföretag och tekniker som är “förhindrade” att pröva och utveckla läkemedel på patienter som är döende eller så svårt sjuka att de riskerat att dö inom en mycket kort tid. Jag har egentligen inget att invända mot att även svårt sjuka patienter är delaktiga i den nödvändiga kliniska studier som krävs för att utveckla nya läkemedel. Men det jag vänder mig emot är den alarmistiska tonen i artikeln. Ingenstans framgår att det är omsorg om människors hälsa eller välmående som präglar skribenterna. Inte heller tycks patienten i sig ha något eget människovärde, tonen i artikeln är istället att patienten är en form av testråtta.

Läkemedelsindustrin tjänar stora pengar på vår ohälsa och på många läkares ohämmade glädje över att skriva ut läkemedel. Ett läkemedelsföretag blev årets lobbyist, priset utdelat i Almedalen, eftersom man lyckats “sälja in” ett vaccin mot livmodershalscancer i det allmänna vaccinationsprogrammet. Erfarna gynekologer vet att det mest effektiva medlet mot livmoderhalscancer är en kombination av kondom vid sexuella kontakter och deltagande i de regelbundna cellprover som erbjuds kvinnor i alla landsting.  Ett nytt preparat av typen cox-hämmare (Vioxx) fick dras tillbaka efter svåra biverkningar. Lanseringen var en enorm reklamkampanj och många läkare ersatte beprövade Voltaren/Diklofenak med detta nya medel utan att ha något klart medicinskt motiv för det. Jag fick själv detta medel och mådde tackoch lov direkt illa av det, därmed bytte jag tillbaka till Voltaren. Att Vioxx var oerhört mycket dyrare behöver jag väl inte säga. Voltaren/Diklofenak är inte heller ofarligt, men biverkningarna är välkända och medicinen är billig då patentet är utgånget.

De elva läkarna tycks helt okunniga eller okänsliga för de stora behov av billiga läkemedel som finns i tredje världen. Varför skriver de inte om läkemedelföretagens patenträttigheter som förhindrar spridning av AIDS-medicin i södra Afrika? Om man vill rädda liv i världen så är det där resurserna borde sättas in, inte på vällevnadssjukdomar i västvärlden. Vems väl och ve är det som dessa elva läkare egentligen värnar - läkemedelsföretagens eller de sjuka patienterna?

Personligt om Palestina

Vid gårdagens seminarium “Israel och Palestina - 60 år i våra röda hjärtan” som Broderskapsrörelsen arrangerade tillsammans med Olof Palmes Internationella Center i Metodistkyrkan i Visby visade sig tre garvade socialdemokrater från en mer personlig sida än brukligt när Mellanöstern debatteras. Viola Furubjelke, Lena Lönnqvist och Pierre Schori vittnade alla om hur de gått från den position som var arbetarrörelsens och frikyrkans; en stark lojalitet med Israels skapande och rätten till en geografiskt hem för det judiska folket, till att nu kritisera den israeliska politiken skarpt eftersom det är en orättfärdig politik gentemot palestinierna.

Det var särskilt rörande - och för mig lätt igenkännbart - när Lena Lönnqvist beskrev sin uppväxt i frikyrkorörelsen och fasthållandet vid bilden av Israel som det profetiska tecknet på Jesu återkomst. Också jag minns så väl alla de eskatologiska utläggningar som jag åhört och som alla utgått från Jesu ord om att när fikonträdet knoppas så är tiden nära. För många frikyrkokristna har det blivit svårt att skilja den israeliska politiken såsom den förs i vår tid från den profetiska bild om världens slut som bibeln berättar.

För mig var det starkt och gripande att höra dessa tre personer - som alla är obekväma i denna fråga inte bara i sitt eget parti - berätta om ur de faktiskt lämnat en given position, omprövat sina egna hållningar och blivit övertygade om att den israeliska politiken i området är orättfärdig, olaglig och inhuman.

När jag idag bevistade ett seminarium, anordnat av Dagen, som handlade om Jesus som provokatör och där fick lyssna på Anders Carlbergs bekännelse att det som betytt mest för hans kristna övertygelse var hur Jesus lyfte fram de mest skymfade, hatade och föraktade i sin förkunnelse och hur Jesus använde dem för att ge exempel på godhet och gudfruktighet - ja då kunde inte jag låta bli att tänka på palestinierna. Vem hade varit dagens barmhärtige samarier som Jesus lyft fram tror ni? Jag vet vad jag tror. Just det, en islamist från Gaza.

Vi behöver mer konflikt i kristenheten

Har just läst ut antologin “Postmodern teologi” som sammanställts av Ola Sigurdson och Jayne Svenungsson. Jag är inte imponerad. Och ingen skugga på någon av redaktörerna, det är inte deras intellektuella halt jag ifrågasätter.

Filosofen Slavoj Zizek skriver i sin utvalda text t ex om Höga Visan. Höga Visan är en glödande kärlekstext som ofta läses som en allegori om Guds kärlek till det judiska folket. Men Zizek har kommit fram till att det kanske inte är fråga om antingen eller, istället bör man kanske “gräva fram den inneboende ‘andliga’ dimensionen” i människans sexualitet. Zizek skriver också att “kanske är det det som är unikt med kristendomen: inkarnationsmysteriet, att Gud (inte bara uppträder som) blir människa.” Zizek refererar också filosofen Hans Joas i samband med att den “radikala” idén att Gud inte är allsmäktig har lanserats. Bakgrunden är att vi inte kan förstå Auschwitz och en allsmäktig Gud i samma andetag.

Jag blir lite beklämd när jag läser en uppburen samhällsfilosof som lanserar så banala - om än viktiga - teologiska reflektioner. Att Höga Visan bör/kan ge upphov till en förståelse av människans sexualitet och dess relation till Gud och till skapelsen är en vedertagen tolkning bland teologiskt intresserade kristna människor. Att det är det faktiska och totala människoblivandet som är kristendomens unika budskap är i princip hela poängen med åtminstone min tro. Och att en allsmäktig Gud visserligen skapade världen, men också den fria vilja hos människan som nu regerar världen kom inte direkt som en överraskning.

Jag skriver inte detta för att vara tyken. Jag skriver det för att det smärtar mig att den teologiska debatten verkar ha somnat in i Sverige, åtminstone bland  teologer.

I samband med min läsning av Zizek läste jag också dokumentet “Gemensam Framtid?” angående samgåendet mellan metodister, missionare och baptister. Tyvärr återfann jag delvis samma brist på vilja till en verkligt intellektuell teologisk debatt och diskussion. I “Gemensam framtid?” beskrivs oavlåtligen olikheter som detsamma som splittring. I varje enskild detalj söker texten visa på likhet, gemenskap och samsyn. De gemensamma tolkningar som redovisas är oerhört banala och om dessa teser är vad som behövs för ett samgående borde vi bara ha ett kristet samfund i hela Sverige. Svenska kyrkan, Pingströrelsen och Sjundedagsadventisterna skulle säkert ställa upp på allt som står där.

Vad som saknas i svensk kristen teologisk debatt verkar vara en vilja att bejaka motsättningar och konflikter, en längtan efter att utvecklas och slipas mot det som är olikt. Det är genom motsättningar och olikheter som utveckling sker, det är så ett samfund, en teologi, en lära, en ideologi eller en tro utvecklas. I “Gemensam Framtid?” pekas gemensamma tolkningar ut, men jag är nyfiken på konsekvenserna, inte på tolkningarna. Jag ansluter mig till samhällsfilosofen Chantal Mouffes distinktion mellan antagonism och agonism: agonism är att respektera sin motståndare just för att han är en motståndare. Agonism leder vidare. Antagonism gör det inte, den är destruktiv och repressiv. Vi borde ha mer av agoni i den teologiska inom-kyrkliga debatten.  

Jag vet inte om mina erfarenheter är alltför unika men min bild av det radikala 1970-talet och en bit in på 1980-talet är att då fanns det en vital idédebatt i frikyrkorna. Undervisningen inför dopet var seriös och höll mycket hög nivå. Allt det där som Zizek skrev det pratade vi om i samfunden då. Och motsättningarna mellan oss (ÖM på den tiden) och t ex Pingst eller Alliansarna var en källa till ständiga preciseringar och reflektioner kring den egna tron. Under perioden när Magnus Malm började ge ut Nytt Liv i huset i backen i Mölndal (jodå, jag var där många gånger) så hade den intellektuella diskussionen inom våra samfund sin höjdpunkt. Varför är konfirmationsundervisningen idag så pinsamt banal och inriktad på minsta gemensamma nämnare?

Jag tror att diskussionen finns kvar, det lilla jag ser av den tyder på att den är alltför introvert och handlar för mycket om den egna organisationen. Men det är kanske inte sant. Kanske finns motsättningarna därute någonstans och är början till en ny era av spänst i den teologiska debatten?